Publicerad 2013-04-01 00:59:48 i
Tänkte göra en liten presentation av en av de viktigaste individerna i mitt liv, Texas. Vi var och hämtade Texas i värmlandsbro för lite mer än tre år sedan. Jag hittade en annons på blocket och det fanns en bild där Texas var en av valparna. Texas kommer från en kull på 9 valpar och anledningen till hans existens är en tjuvparning. Pappan är rottweiler och labrador medans mamman är jämthund och border collie. Båda föräldrarna är ganska stora och de fanns på plats så vi fick träffa dem. Anledningen till att det blev just Texas är att han var så otroligt tillbakadragen och väldigt rädd för väldigt mycket. Håkan föll för honom direkt. Han var en riktig liten bebis. Under den första natten hos oss väckte han mig genom att stå i kökssoffan ( som han helt själv valt att ligga i och även tagit sig dit själv) och gnälla för att han inte tog sig ner på golvet. Jag gick självklart dit och hjälpte honom ner och sprang sedan för att klä på mig för att ta ut honom. Under tiden jag slängde på mig mina kläder kissade han fem(!) gånger på köksgolvet. Det tog inte lång tid att få honom rumsren. Jag tror att största anledningen till det är att han fick sova mellan mig och Håkan i sängen på nätterna. Detta för att jag skulle vakna om han behövde gå ut. Har för mig att det tog två-tre veckor innan han var helt rumsren. Ju mer tiden gick desto mer vågade han ta för sig. Han fick vara hund och utvecklas i sin egna takt. Ett tag trodde vi allvarligt talat att han var efterbliven (kan få den känslan fortfarande ibland).Han har vuxit upp och blivit en otrolig hund. Även om jag inte är den bästa hundägaren i världen så är han en fantastiskt duktig hund. Vi har lite problem med vissa dumheter han har för sig, men han har verkligen utvecklats till en bättre hund än jag trodde för ett tag sen. Han har tuggat sönder skor, täcken, kuddar. Han har haft dragkamp med Baily om sin egna säng. Han och Atos har tuggat sönder benen på köksbordet (vi trodde vi hade haft bävrar hemma när vi kom hem och såg träflisorna från bordet på golvet). Han visste mycket väl att han hade gjort något fel om han hade tuggat i sönder något när vi var borta. Det märktes direkt när han hade gjort det för han kom inte och mötte osa i dörren när vi kom hem. Istället låg han på golvet i vardagsrummet och skämdes. Han har även tuggat sönder växelsspaksknoppen och även börjat tugga på handbromsen i vår bil. Men oavsett hur mycket han har tuggat i sönder så älskar jag honom inte mindre för det. För snart ett år sedan bestämde jag och Håkan oss för att göra något åt hans "dåliga" beteende, eller vad man ska kalla det. Vi bestämde oss för att testa kemisk kastrering för att se om han lugnade ner sig med sina ryck när man är ute och går, hans konstanta juckande på andra hundar och även hans "utfall" mot andra hundar man möter ute på promenad. Även för att få upp honom i vikt. Hans revben syntes ordentligt och han åt inte som han skulle tyckte jag. Beslutet att kastrera honom kemiskt var väldigt lätt. Och när vi väl var inne hos veterinären så skötte han sig helt fantastiskt, även om veterinären hade svårt att få in ampullen i nackskinnet på honom. Hon fick sticka honom mellan 3-5 gånger innan hela ampullen var inne. Han gnällde till lite, sen var det okej. Han reagerade mycket bra på den kastreringen och jag såg skillnad på honom efter ett tag. Eftersom den kemiska bara skulle sitta i i ett halvår ungefär så var vi tvungna att bestämma oss ganska snabbt om vi skulle göra en riktigt kastrering. Vilket vi givetvis gjorde. De framsteg han gjorde med den kemiska kastreringen ville jag inte kasta bort och jag anser inte att det fanns någon anledning till att inte göra en ordentlig kastrering. Efter kastreringen har han fortsatt utvecklas mot det bättre. Han äter bättre, han lyssnar mer och han är över lag myyyycket lugnare. Däremot har jag på senare tid märkt att han har börjat morra mot människor han inte känner som kommer mot honom. Hans vaktintinkter har blivit mer framstående. Vilket börjar störa mig lite faktiskt. Han gör det bara hemma när vi är ute och går eller som idag, när vi satt på altanen hos Becca och David, och det fick förbi människor utanför. Han visar ingen aggressivitet utan det är mer för att varna dem att gå inte för nära, detta är mitt ställe.Han har som sagt många bra och fina egenskaper. Att mötas av en hund som viftar i svansen och ler (tro det eller ej, men det är faktiskt sant!) när man kommer hem är den underbaraste känslan man kan ha. Texas är en av de viktigaste individerna i mitt liv och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta!
